Familjen Pralin upptäcker båtlivet

Lördag: Vi var laddade. Ungarna hade provsovit sovsäckarna och som nybörjare hade vi packat allt vi kunde tänka oss behöva. Regnkläder och stövlar, trots en solskensprognos. Vi lämnade Stureby tidigt på lördagsmorgonen och körde mot Bullandö Marina och vårt livs första seglaräventyr. Det var jag Anna, min man Fredrik och våra barn Love (10 år), Agnes (7 år) och Elsa (3 år).

Vi hade vunnit andra pris i en slogantävling för Upptäck Båtlivet och Sweboat och skulle nu få en heldag ombord på en 26 fots FAREAST segelbåt tillsammans med egen seglingsinstruktör. Under morgondagen var tanken att vi skulle klara att segla helt på egen hand. Vi som bara hade paddlat kajak och puttrat med motorbåt. Dessutom hade vi tre små ungar att hålla ordning på. Skulle vi ens klara av att hissa segel?

Vår instruktör Henrik Norberg mötte oss vid bryggan och vi förstod att vi var i trygga händer när han berättade att han var brandman, räddningsdykare och elitkappseglare. Han hade seglat alltifrån Whitbread till VM och skulle nu alltså ta sig an landkrabborna från Stureby.

Henrik inledde med en knopkurs. Ungarna fick öva på dubbelt halvslag och pålstek, medan Fredrik och jag fick en genomgång av segel, tampar och tåtar. ”Vinden i höger öra, tuta och köra”, sa Henrik och vi kastade loss.

Love fick ett hedersuppdrag som skeppare och styrde fint enligt Henriks instruktioner. När vi passerat Djuröbron och Fredrik och jag med gemensam kraft lyckades få upp storseglet förstod jag att segling handlar om teamwork. Vilken härlig känsla, vi kunde tillsammans!

Solen sken, Östersjön glittrade, men vinden vilade. Ingen blåst, inga knop. Henrik som korsat Atlanten på rekordtid satt lugnt i båten. Han gav oss seglingsteori och vi passade på att dricka förmiddagskaffe.

Love övade sedan på kommandot ”klart för slag” och när vi kryssade som bäst började det blåsa. Vi tog oss fram allt snabbare. Timmarna flöt förbi och vi njöt av septembersolen. Henrik kunde luta sig tillbaka och vi fick tack vare ett fint familjesamarbete vind i seglen!

När vi kom iland firade vi med bastu och dopp i sextongradigt vatten. Under efterföljande middag på skärgårdskrogen så slocknade två ungar av tre. Trötta, men nöjda somnade vi i sedan hela gänget i kabyssen och gungades till sömns av vågorna.



Söndag:

Ny dag och nya utmaningar! Vi hade lovat ungarna att försöka köra en repris på gårdagen. Den stora skillnaden var att vår fina skeppare Henrik inte fanns på plats. Efter en lång frukost på bryggan med nybakt bröd från bageriet så fanns det ingen återvändo.

Det gällde nu att få ungarna att sitta stilla i båten. Elsa och Agnes tittade i Guinness rekordbok medan Love tog hand om rodret. Fredrik och jag repeterade lite snabbt vad vi lärt oss av Henrik innan vi vågade ge oss av.

Fredrik drog igång motorn. Nervösa, men förväntansfulla puttrade vi iväg. Agnes och Elsa roade sig med att vinka till alla vi mötte. Alla vinkade tillbaka. Fredrik och jag kände oss iakttagna. Det syntes säkert på oss att det var första gången vi seglade på egen hand.

När vi passerat Djuröbron så slog vi av motorn och hissade segel. Det blev lugnt och stilla. Alldeles för stilla. Båten rörde sig knappt framåt och nu kändes det som att de vi mötte tittade frågande på oss. Tjejerna fortsatte vinka och Fredrik och jag nickade och försökte se seglingsvana ut.

Fotograf: Privat

Vi konstaterade att det kanske var lika bra att vi pausade för lunch. Rätt som det var skulle det säkert börja blåsa. Vi tog en smörgås och Love släppte rodret. Hoppfullt stirrade vi upp på den lilla pilen i toppen av masten.

Vi hann ta påtår innan vinden kom ikapp oss. ”Klart för slag” ropade Love och vi intog våra positioner. Fredrik skulle släppa och jag skulle dra. ”Sitt still tjejer, nu kör vi!”, sa jag entusiastiskt och sakta kryssade vi i bukten. Vi sicksackade oss fram och vinden tilltog.

Efter en stund kravlade jag mig fram till fören för att ta en bild, som ett bevis till Henrik att vi faktiskt tog oss framåt. Vi sträckte på oss och vinkade stolta till alla vi mötte. Nu seglade vi verkligen och mätaren på båten visade på 5,02 knop. Vilken lycka!



Efter tre timmars underbar segling slog vädret om. Molnen på himlen var hotfullt svarta och det gällde att hinna in i hamnen före åskan. Vi gjorde båten klar för kaj. Vi satte fast fendrar och tog ned både för- och storsegel. Vi samlade ihop lösa tampar och förberedde för att lägga till.

När vi skymtade Bullandö Marina så började det att åska. Vi tog sikte på den tilläggsplats som Henrik visat oss och Fredrik och jag fasade för att vi skulle få publik. Vana seglare som från första parkett skulle genomskåda oss landkrabbor.

Men vi hann inte så långt. Det blev alldeles tyst. Bara hundra meter från kaj hade vi fått motorstopp. Slut på soppa. Fredrik försökte förgäves att få liv i motorn, medan vi ofrivilligt styrde mot en klippa. Sedan gick allt så snabbt. Fredrik tog rodret av Love och började vicka det fram och tillbaka. Sakta men säkert lyckades vi väja ifrån den utstickande klippan.

En räddare i nöden dök upp. Hans båt hette ”Böljan” och själv hade han seglat i alla sina dagar. ”Behöver ni hjälp?” frågade mannen vänligt och kastade över en tross till vår båt. Han bogserade oss mot hamnen i Bullandö marina och jag berättade att det här var vår jungfrutur. Han såg inte så förvånad ut.

När vi närmade oss bryggan frågade den vänlige mannen om han kunde släppa oss i gästhamnen. Vi tackade för allt och ignorerade båtens tilläggsplats lite längre in bland båtarna. Det hade varit överkurs för oss att ens försöka. Tre hjälpsamma seglare tog emot oss vid bryggan. ”Man hjälper varandra på sjön”, skrattade de, när vi på skakiga ben hjälpte ungarna ur båten. När vi förtöjde båten öppnade sig himlen och regnet öste ned. ”Tack för hjälpen, vi ses igen!”, ropade jag till seglarna på kajen. Vi sprang emot caféet. Trots soppatorsk så var det här bara början. Vi hade blivit bitna och skulle ut till havs igen!

*Familjen Pralin heter egentligen Nilarp (som blir ”pralin” baklänges).